© hoja.nu 2015. Webbmaster Jonas Brorson jonas.brorson@gmail.com

Vårtal 2013  - av Jonas Brorson

Vad vilja våren?

Så skaldade en gång en känd poet. Jag tror det var i vårtalet 2007 och dessa kloka ord är fortfarande lika aktuella. Efter en vinter, lika kall som blicken från en parkeringsvakt när man försöker förklara att man bara varit borta i fem minuter, så kom redan i februari de första hoppingivande tecknen på att våren närmade sig. Någon optimist bytte snabbt till sommardäck och tryckte ner vinterjackan i en redan överfylld återvinningscontainer på Kronoslätt. Men sedan slog kylan till med full kraft – igen – och bara för en knapp vecka sedan (känns det som) försvann de sista spåren efter snödrivan vid kyrkan som Håkan nogsamt skrapat ihop. I dag, den 30 april, tar fortfarande islägesrapporten längre tid att redovisa på vädret i TV4 än listan över vårtecken. Så vad vill egentligen våren? Kan vi vara säkra på att det kommit för att stanna, eller väntar en ny köldknäpp bortom kröken vid Peter Hansson på väg mot Starby? Enligt säkra källor har i alla fall Jimmy fortfarande snöplogen monterad och vägverket ett hemligt lager av snökäppar i bårhusets källare. En del skyller den kalla vintern och osynliga våren på klimatförändringar orsakade av Höjabor som eldar med tryckimpregnerat, kreosotfyllt timmer och andra produkter med obetydligt lägre densitet än betong. Andra menar att det är en naturlig temperaturvariation och nästa vinter lika gärna kan bli snöfattig med sjungade lärkor den tredje januari. Hur det än är med den saken så kan jag konstatera att våren 2013 inte följer den normala statistiken där våren i Höja enligt SMHI ska infalla den 22 februari. Ha! Ett vanligt vår-år skulle vi denna tiden redan hört åtta plask i pooler, 22 gräsklippningar (varav Davidsson hade svarat för hälften), tre landhockeymatcher, 123 provkörningar av Fredrik Rooths trimmade mopeder – i år har det så här långt bara blivit 56 stycken och grillröken borde ha legat tät som Lutzendimma åtminstone fem lördagar i rad. Statistiskt sett är våren 2013 ingenting annat än ett haveri i klass med badhusbygget och Nyhemsskolan och Tjernobyl – i valfri katastrofordning En haverikommission borde därför snarast tillsättas med uppdrag att utreda hur det kunde bli så här. Hur kunde vintern få så mycket plats i Skåne på bekostnad av våren? Hur kunde medeltemperaturen trots alla positiva Höjabor hamna på negativa tal månad efter månad? Vem är ansvarig, vem bär skulden - någon syndabock borde man väl kunna hitta. När dessa enkla frågor fått sina svar, skulle denna haverikommission av farten fortsätta utreda andra mysterium i byn. Som hur stenarna i Lindström mur plötsligt var i vägen en hal vinterdag, efter att ha legat på samma plats de senaste 60 åren? Ordförande i den kommissionen föreslås Ane Liljeqvist. Ett annat mysterium som också kräver djupare analys, är hur bocken i tomtetåget kunde få liv en mörk sen lördagsnatt. På rymmen, på väg mot Ängelholm infångades den tack vare ett nyktert ingripande, nä, tack vare ett vaket ingripande av en färgstark Höjabo med påföljande jakt över stock och sten. Därmed undvek vi att behöva ringa polisen och efterlysa en julbock som fått fötter, vilket säkert bara hade resulterat i en rolig rubrik i NST. Vad vilja våren? Kanske vill den pröva oss, hålla oss på lite halster för att se om vi verkligen önskar den hit. Efter alla år har vi ju vant oss att efter vintern kommer våren. Vi har tagit den värmande årstiden för given och därmed kanske inte tillräckligt visat vår uppskattning över kunna förflytta alla ombyggnadsprojekt från insidan av våra hus till utsidan. Men våren får inte vara självklar, hade vi bott bara några hundra mil härifrån, på andra sidan ekvatorn, så skulle vi till exempel denna afton istället stått och hälsat den dystra hösten välkommen. Och hur kul hade det varit? Även om våren i år varit osedvanligt tvehågsen och SMHI utlovat minusgrader natten till torsdag, får vi ändå vara optimister och ta till oss varje tecken på årstidskifte. Södertun har kört sju lass till återvinningsgården – ett säkert vårtecken. Plasten på skridskobanan vid församlingsgården är borta – fast den kan eventuellt ha blåst bort för hockeymålet ligger kvar. Kyrkovägen, byavägen och cykelvägen har fått färska kratrar efter tjälskador och doften av nygödslade åkrar sprider sig med vindarna över byn. I prästaskogen, i skyddande lä från ett vedlager som hade gjort en beredskapsgeneral grön av avund, börjar markens blomster segra över fjolårets torra gräs och grenar. Povel Ramel diktade: Se sipporna de vita, Se sipporna de blå, Se sipporna de gula, Se sipporna de små. Lille Kvirrelorum; Nu har jag sett dom! Tag sipporna de vita, Tag sipporna de blå, Tag sipporna de gula, Tag sipporna de små. Lille Kvirrelorum: Nu har jag tagit dom! Kyss sipporna de vita, Kyss sipporna de blå, Kyss sipporna de gula, Kyss sipporna de små. Lille Kvirrelorum; Fy tusan de smakar frömjöl! Vad vill våren? Svaret är att den vill oss väl. Den vill värma en stackars frusen människas hjärta och själ, den vill byta ut den urtvättade och slitna gråa vinterkostymen mot en illande lysande grön one-piece. Den vill ge oss hopp om livet, visa oss vägen till en enklare och sannare stund på jorden, fylla oss med lust och fägring stor – men framför allt vill den komma hit. Låt oss därför påskynda vårens ankomst och välkomna den genom att utbringa ett fyrfaldigt leve för våren, för kungen och för hela vårt Höja. De leve…
Anders Möller talar                
© hoja.nu 2014. Webbmaster Jonas Brorson jonas.brorson@gmail.com

Vårtal 2013  - av Jonas Brorson

Vad vilja våren?

Så skaldade en gång en känd poet. Jag tror det var i vårtalet 2007 och dessa kloka ord är fortfarande lika aktuella. Efter en vinter, lika kall som blicken från en parkeringsvakt när man försöker förklara att man bara varit borta i fem minuter, så kom redan i februari de första hoppingivande tecknen på att våren närmade sig. Någon optimist bytte snabbt till sommardäck och tryckte ner vinterjackan i en redan överfylld återvinningscontainer på Kronoslätt. Men sedan slog kylan till med full kraft – igen – och bara för en knapp vecka sedan (känns det som) försvann de sista spåren efter snödrivan vid kyrkan som Håkan nogsamt skrapat ihop. I dag, den 30 april, tar fortfarande islägesrapporten längre tid att redovisa på vädret i TV4 än listan över vårtecken. Så vad vill egentligen våren? Kan vi vara säkra på att det kommit för att stanna, eller väntar en ny köldknäpp bortom kröken vid Peter Hansson på väg mot Starby? Enligt säkra källor har i alla fall Jimmy fortfarande snöplogen monterad och vägverket ett hemligt lager av snökäppar i bårhusets källare. En del skyller den kalla vintern och osynliga våren på klimatförändringar orsakade av Höjabor som eldar med tryckimpregnerat, kreosotfyllt timmer och andra produkter med obetydligt lägre densitet än betong. Andra menar att det är en naturlig temperaturvariation och nästa vinter lika gärna kan bli snöfattig med sjungade lärkor den tredje januari. Hur det än är med den saken så kan jag konstatera att våren 2013 inte följer den normala statistiken där våren i Höja enligt SMHI ska infalla den 22 februari. Ha! Ett vanligt vår-år skulle vi denna tiden redan hört åtta plask i pooler, 22 gräsklippningar (varav Davidsson hade svarat för hälften), tre landhockeymatcher, 123 provkörningar av Fredrik Rooths trimmade mopeder – i år har det så här långt bara blivit 56 stycken och grillröken borde ha legat tät som Lutzendimma åtminstone fem lördagar i rad. Statistiskt sett är våren 2013 ingenting annat än ett haveri i klass med badhusbygget och Nyhemsskolan och Tjernobyl – i valfri katastrofordning En haverikommission borde därför snarast tillsättas med uppdrag att utreda hur det kunde bli så här. Hur kunde vintern få så mycket plats i Skåne på bekostnad av våren? Hur kunde medeltemperaturen trots alla positiva Höjabor hamna på negativa tal månad efter månad? Vem är ansvarig, vem bär skulden - någon syndabock borde man väl kunna hitta. När dessa enkla frågor fått sina svar, skulle denna haverikommission av farten fortsätta utreda andra mysterium i byn. Som hur stenarna i Lindström mur plötsligt var i vägen en hal vinterdag, efter att ha legat på samma plats de senaste 60 åren? Ordförande i den kommissionen föreslås Ane Liljeqvist. Ett annat mysterium som också kräver djupare analys, är hur bocken i tomtetåget kunde få liv en mörk sen lördagsnatt. På rymmen, på väg mot Ängelholm infångades den tack vare ett nyktert ingripande, nä, tack vare ett vaket ingripande av en färgstark Höjabo med påföljande jakt över stock och sten. Därmed undvek vi att behöva ringa polisen och efterlysa en julbock som fått fötter, vilket säkert bara hade resulterat i en rolig rubrik i NST. Vad vilja våren? Kanske vill den pröva oss, hålla oss på lite halster för att se om vi verkligen önskar den hit. Efter alla år har vi ju vant oss att efter vintern kommer våren. Vi har tagit den värmande årstiden för given och därmed kanske inte tillräckligt visat vår uppskattning över kunna förflytta alla ombyggnadsprojekt från insidan av våra hus till utsidan. Men våren får inte vara självklar, hade vi bott bara några hundra mil härifrån, på andra sidan ekvatorn, så skulle vi till exempel denna afton istället stått och hälsat den dystra hösten välkommen. Och hur kul hade det varit? Även om våren i år varit osedvanligt tvehågsen och SMHI utlovat minusgrader natten till torsdag, får vi ändå vara optimister och ta till oss varje tecken på årstidskifte. Södertun har kört sju lass till återvinningsgården – ett säkert vårtecken. Plasten på skridskobanan vid församlingsgården är borta – fast den kan eventuellt ha blåst bort för hockeymålet ligger kvar. Kyrkovägen, byavägen och cykelvägen har fått färska kratrar efter tjälskador och doften av nygödslade åkrar sprider sig med vindarna över byn. I prästaskogen, i skyddande lä från ett vedlager som hade gjort en beredskapsgeneral grön av avund, börjar markens blomster segra över fjolårets torra gräs och grenar. Povel Ramel diktade: Se sipporna de vita, Se sipporna de blå, Se sipporna de gula, Se sipporna de små. Lille Kvirrelorum; Nu har jag sett dom! Tag sipporna de vita, Tag sipporna de blå, Tag sipporna de gula, Tag sipporna de små. Lille Kvirrelorum: Nu har jag tagit dom! Kyss sipporna de vita, Kyss sipporna de blå, Kyss sipporna de gula, Kyss sipporna de små. Lille Kvirrelorum; Fy tusan de smakar frömjöl! Vad vill våren? Svaret är att den vill oss väl. Den vill värma en stackars frusen människas hjärta och själ, den vill byta ut den urtvättade och slitna gråa vinterkostymen mot en illande lysande grön one-piece. Den vill ge oss hopp om livet, visa oss vägen till en enklare och sannare stund på jorden, fylla oss med lust och fägring stor – men framför allt vill den komma hit. Låt oss därför påskynda vårens ankomst och välkomna den genom att utbringa ett fyrfaldigt leve för våren, för kungen och för hela vårt Höja. De leve…
Anders Möller talar