© hoja.nu 2019. Webbmaster Jonas Brorson jonas.brorson@gmail.com
Vårtal 2011 - av Jonas Brorson
Äntligen!
De orden är ju berömda från ögonblicket då Nobelpristagaren i litteratur
tillkännages.
När nu årets nobelprisvinnare i klassen ”mest efterlängtade årstid” kan
avslöjas, är det dags att utropa ”äntligen”! ”äntligen”. Årets vinnare är
nämligen Våren.
Efter den kallaste och snöigaste vintern i mannaminne – och här kan man
konstatera att män har sällsynt uselt minne för det var precis lika kallt och
snöigt i fjol, så smög sig, nej förresten, invaderade våren Höja strax före
påsk med sådan kraft att på köpet fick vi också sommaren för samma
pris.
Nu återstår att se om dessa varma påskdagar också VAR sommaren 2011
eller om det blir fler fina dagar mellan de pålitliga monsunregnen.
I tio år har jag stått här – eller ibland där borta vid trädet och någon gång
där - och i varje tal uttryckt min hänryckning över våren och Höja. Jag har
under åren på olika sätt bevisat vårens och valborgsmässoaftonens
överlägsenhet mot andra högtider. Bara en sådan enkel sak som själva
ordet valborgsmässoaftonskväll. Det ger hela 136 poäng i alfapet jämfört
med fjuttiga midsommar (31 poäng) nyårsafton 29 poäng och den
simplaste högtiden av alla: julafton – 12
minuspoäng eftersom jag försökte smuggla in ett
h före j:et
Ett annat bevis som jag också kunnat framlägga är att ”våren” tilltalat
överlägset flest poeter och schlagersnickare. Hur många sånger handlar
inte om all den förväntan, kärlek och lycka som följa våren – jämfört med
de fåtal men hysteriskt plågsamt hurtfriska vintersånger som ”Nej se det
snöar, det var väl roligt!!!
Nej, nej, nej.
Det är INTE roligt när det snöar. Inte när det finns alternativ som Våren,
där vitsipporna i Prästaskogen nästan bländar våra trötta vinterögon,
grillröken över Klockarbacken ligger tät som Lutzendimma och det första
plasket i någon pool en lördagskväll klockan nio till och med överröstar
Davidssons gräsklippare
Även om Höja är fridfullt och vackert alla årstider, alla månader och alla
timmar – utom möjligen vid mellan 2 och 3 på natten när Pelle Bilen är
ute och letar efter sin försvunna hund, så blir skönheten så omfattande
under just våren i Höja, att den nästan inte går att sätta ord på.
Vad säger man om något som är så fulländat och färdigt. Ingenting
saknas i byn. Inte ens ett eget monument mitt i. En visserligen ganska
liten och oansenlig busskur, men ack så dyrbar.
Vilken tacksamhet känner vi inte mot den tjänsteman på kommunen som
genom en salig blandning av inkompetens och prestige återfört en SÅ stor
del av våra skattepengar tillbaka byn. Inte bara genom kostnaden för
varje murad sten utan också för alla sammankomster, förhandligar, extra
sammanträden, krismöten, rådslag som den beordrade bussfärdvägen
förbi prästaskogen utlöste. Hål i huvudet leder lätt till hål i gatan och
numera även hål i skolförvaltningens budget.
Om barnen i fortsättningen bara severas rovor med vatten och knäckebröd
utan smör – kan de åka till Höja och förstå varför.
Bättre att blicka framåt mot 2012, eller 2013 kanske 2015 men senast
2018 eller 2019 när Ängelholm äntligen förbinds med Höja via den nya
cykelvägen. Den dagen kan man äntligen cykla från stan till vårt Höja
utan att överkörd, påkörd eller omkörd – och visst välkomnar vi
ängelholmarna hit ut. Med risk att de förtrödna återvänder till sina
uppgrävda gator, återvändsgränder och fuktskadade badhus.
I år har ett antal nyinflyttade hittat till byn och när man ser dem vandra
runt, påminner de inte lite om vilsna turister första dagen på det
främmande resmålet. Hur ska man uppföra sig? Hur hittar man runt? Hur
smälter man in?
Som på alla nya platser är ett bra tips att studera den befintliga
lokalbefolkningen noga och lära sig sedvänjor och traditioner, hur udda de
än verkar. Det innebär att ska man blir riktig Höjabo behöver man klara
ett antal utmaningar.
Man måste till exempel veta att Kattarumpan inte är en namngiven del på
ett fyrfota djur utan en äng, en Bockaklädning är omöjligt att genomföra
med mindre än 1,6 promille i blodet – verkar det som. Pildammsvägen
leder inte till en park i Malmö och det bor ingen kantor på Klockarebacken.
Har man finskt påbrå heter man ALTID Esa och Lådbilsrally är detsamma
som forna tiders tornérspel – med skillnad att tornérspelen var mindre
blodiga.
I motsats till andra delar av Ängelholm ställs det dock inte några större
materiella krav för att bo i Höja. Man bör dock ha TRE barn, TVÅ bilar,
samt ETT dåligt luktsinne – åtminstone de senaste dagarna. Har man
detta, klarar man sig långt. Om inte, kan man alltid helgardera med att
skaffa sig hund.
Den som färdades genom byn en sen kväll för några år sedan, behövde
bara hålla uppsikt efter lite katter, hästar och någon lätt vinglande Höjabo.
Svänger man i dag ner vid kyrkan är sannolikheten att INTE möta en
hundägare – oavsett klockslag ungefär lika stor som att vinna högsta
vinsten på Lotto, Keno, V75 och syföreningens Julauktion – samma dag!
Och har man mot all förmodan nästan klarat sig hela byavägen, kan man
lugnt räkna med att hitta ett koppel vid Ellenbergavägen med en hund i
ena änden och Anders Månsson i den andra.
Det är blandningen av klokskap och galenskap tillsammans med ett stort
varmt hjärta som gör vår by, till den vackraste i Ängelholm, ja hela
nordvästra Skåne, kanske även Sverige och varför inte. Vackrast i hela
världen. Åtminstone en kväll som denna. Valborgsmässoafton 2011.
Därför ett stor leve för Höja, för Våren och för kungen.
Anders Möller talar