© hoja.nu 2015. Webbmaster Jonas Brorson jonas.brorson@gmail.com

Vårtal 2011  - av Jonas Brorson

Äntligen!

De orden är ju berömda från ögonblicket då Nobelpristagaren i litteratur tillkännages. När nu årets nobelprisvinnare i klassen ”mest efterlängtade årstid” kan avslöjas, är det dags att utropa ”äntligen”! ”äntligen”. Årets vinnare är nämligen Våren. Efter den kallaste och snöigaste vintern i mannaminne – och här kan man konstatera att män har sällsynt uselt minne för det var precis lika kallt och snöigt i fjol, så smög sig, nej förresten, invaderade våren Höja strax före påsk med sådan kraft att på köpet fick vi också sommaren för samma pris. Nu återstår att se om dessa varma påskdagar också VAR sommaren 2011 eller om det blir fler fina dagar mellan de pålitliga monsunregnen. I tio år har jag stått här – eller ibland där borta vid trädet och någon gång där - och i varje tal uttryckt min hänryckning över våren och Höja. Jag har under åren på olika sätt bevisat vårens och valborgsmässoaftonens överlägsenhet mot andra högtider. Bara en sådan enkel sak som själva ordet valborgsmässoaftonskväll. Det ger hela 136 poäng i alfapet jämfört med fjuttiga midsommar (31 poäng) nyårsafton 29 poäng och den simplaste högtiden av alla: julafton – 12 minuspoäng eftersom jag försökte smuggla in ett h före j:et Ett annat bevis som jag också kunnat framlägga är att ”våren” tilltalat överlägset flest poeter och schlagersnickare. Hur många sånger handlar inte om all den förväntan, kärlek och lycka som följa våren – jämfört med de fåtal men hysteriskt plågsamt hurtfriska vintersånger som ”Nej se det snöar, det var väl roligt!!! Nej, nej, nej. Det är INTE roligt när det snöar. Inte när det finns alternativ som Våren, där vitsipporna i Prästaskogen nästan bländar våra trötta vinterögon, grillröken över Klockarbacken ligger tät som Lutzendimma och det första plasket i någon pool en lördagskväll klockan nio till och med överröstar Davidssons gräsklippare Även om Höja är fridfullt och vackert alla årstider, alla månader och alla timmar – utom möjligen vid mellan 2 och 3 på natten när Pelle Bilen är ute och letar efter sin försvunna hund, så blir skönheten så omfattande under just våren i Höja, att den nästan inte går att sätta ord på.   Vad säger man om något som är så fulländat och färdigt. Ingenting saknas i byn. Inte ens ett eget monument mitt i. En visserligen ganska liten och oansenlig busskur, men ack så dyrbar. Vilken tacksamhet känner vi inte mot den tjänsteman på kommunen som genom en salig blandning av inkompetens och prestige återfört en SÅ stor del av våra skattepengar tillbaka byn. Inte bara genom kostnaden för varje murad sten utan också för alla sammankomster, förhandligar, extra sammanträden, krismöten, rådslag som den beordrade bussfärdvägen förbi prästaskogen utlöste. Hål i huvudet leder lätt till hål i gatan och numera även hål i skolförvaltningens budget. Om barnen i fortsättningen bara severas rovor med vatten och knäckebröd utan smör – kan de åka till Höja och förstå varför. Bättre att blicka framåt mot 2012, eller 2013 kanske 2015 men senast 2018 eller 2019 när Ängelholm äntligen förbinds med Höja via den nya cykelvägen. Den dagen kan man äntligen cykla från stan till vårt Höja utan att överkörd, påkörd eller omkörd – och visst välkomnar vi ängelholmarna hit ut. Med risk att de förtrödna återvänder till sina uppgrävda gator, återvändsgränder och fuktskadade badhus. I år har ett antal nyinflyttade hittat till byn och när man ser dem vandra runt, påminner de inte lite om vilsna turister första dagen på det främmande resmålet. Hur ska man uppföra sig? Hur hittar man runt? Hur smälter man in? Som på alla nya platser är ett bra tips att studera den befintliga lokalbefolkningen noga och lära sig sedvänjor och traditioner, hur udda de än verkar. Det innebär att ska man blir riktig Höjabo behöver man klara ett antal utmaningar. Man måste till exempel veta att Kattarumpan inte är en namngiven del på ett fyrfota djur utan en äng, en Bockaklädning är omöjligt att genomföra med mindre än 1,6 promille i blodet – verkar det som. Pildammsvägen leder inte till en park i Malmö och det bor ingen kantor på Klockarebacken. Har man finskt påbrå heter man ALTID Esa och Lådbilsrally är detsamma som forna tiders tornérspel – med skillnad att tornérspelen var mindre blodiga. I motsats till andra delar av Ängelholm ställs det dock inte några större materiella krav för att bo i Höja. Man bör dock ha TRE barn, TVÅ bilar, samt ETT dåligt luktsinne – åtminstone de senaste dagarna. Har man detta, klarar man sig långt. Om inte, kan man alltid helgardera med att skaffa sig hund. Den som färdades genom byn en sen kväll för några år sedan, behövde bara hålla uppsikt efter lite katter, hästar och någon lätt vinglande Höjabo. Svänger man i dag ner vid kyrkan är sannolikheten att INTE möta en hundägare – oavsett klockslag ungefär lika stor som att vinna högsta vinsten på Lotto, Keno, V75 och syföreningens Julauktion – samma dag! Och har man mot all förmodan nästan klarat sig hela byavägen, kan man lugnt räkna med att hitta ett koppel vid Ellenbergavägen med en hund i ena änden och Anders Månsson i den andra. Det är blandningen av klokskap och galenskap tillsammans med ett stort varmt hjärta som gör vår by, till den vackraste i Ängelholm, ja hela nordvästra Skåne, kanske även Sverige och varför inte. Vackrast i hela världen. Åtminstone en kväll som denna. Valborgsmässoafton 2011. Därför ett stor leve för Höja, för Våren och för kungen.
Anders Möller talar                
© hoja.nu 2014. Webbmaster Jonas Brorson jonas.brorson@gmail.com

Vårtal 2011  - av Jonas Brorson

Äntligen!

De orden är ju berömda från ögonblicket då Nobelpristagaren i litteratur tillkännages. När nu årets nobelprisvinnare i klassen ”mest efterlängtade årstid” kan avslöjas, är det dags att utropa ”äntligen”! ”äntligen”. Årets vinnare är nämligen Våren. Efter den kallaste och snöigaste vintern i mannaminne – och här kan man konstatera att män har sällsynt uselt minne för det var precis lika kallt och snöigt i fjol, så smög sig, nej förresten, invaderade våren Höja strax före påsk med sådan kraft att på köpet fick vi också sommaren för samma pris. Nu återstår att se om dessa varma påskdagar också VAR sommaren 2011 eller om det blir fler fina dagar mellan de pålitliga monsunregnen. I tio år har jag stått här – eller ibland där borta vid trädet och någon gång där - och i varje tal uttryckt min hänryckning över våren och Höja. Jag har under åren på olika sätt bevisat vårens och valborgsmässoaftonens överlägsenhet mot andra högtider. Bara en sådan enkel sak som själva ordet valborgsmässoaftonskväll. Det ger hela 136 poäng i alfapet jämfört med fjuttiga midsommar (31 poäng) nyårsafton 29 poäng och den simplaste högtiden av alla: julafton – 12 minuspoäng eftersom jag försökte smuggla in ett h före j:et Ett annat bevis som jag också kunnat framlägga är att ”våren” tilltalat överlägset flest poeter och schlagersnickare. Hur många sånger handlar inte om all den förväntan, kärlek och lycka som följa våren – jämfört med de fåtal men hysteriskt plågsamt hurtfriska vintersånger som ”Nej se det snöar, det var väl roligt!!! Nej, nej, nej. Det är INTE roligt när det snöar. Inte när det finns alternativ som Våren, där vitsipporna i Prästaskogen nästan bländar våra trötta vinterögon, grillröken över Klockarbacken ligger tät som Lutzendimma och det första plasket i någon pool en lördagskväll klockan nio till och med överröstar Davidssons gräsklippare Även om Höja är fridfullt och vackert alla årstider, alla månader och alla timmar – utom möjligen vid mellan 2 och 3 på natten när Pelle Bilen är ute och letar efter sin försvunna hund, så blir skönheten så omfattande under just våren i Höja, att den nästan inte går att sätta ord på.   Vad säger man om något som är så fulländat och färdigt. Ingenting saknas i byn. Inte ens ett eget monument mitt i. En visserligen ganska liten och oansenlig busskur, men ack så dyrbar. Vilken tacksamhet känner vi inte mot den tjänsteman på kommunen som genom en salig blandning av inkompetens och prestige återfört en SÅ stor del av våra skattepengar tillbaka byn. Inte bara genom kostnaden för varje murad sten utan också för alla sammankomster, förhandligar, extra sammanträden, krismöten, rådslag som den beordrade bussfärdvägen förbi prästaskogen utlöste. Hål i huvudet leder lätt till hål i gatan och numera även hål i skolförvaltningens budget. Om barnen i fortsättningen bara severas rovor med vatten och knäckebröd utan smör – kan de åka till Höja och förstå varför. Bättre att blicka framåt mot 2012, eller 2013 kanske 2015 men senast 2018 eller 2019 när Ängelholm äntligen förbinds med Höja via den nya cykelvägen. Den dagen kan man äntligen cykla från stan till vårt Höja utan att överkörd, påkörd eller omkörd – och visst välkomnar vi ängelholmarna hit ut. Med risk att de förtrödna återvänder till sina uppgrävda gator, återvändsgränder och fuktskadade badhus. I år har ett antal nyinflyttade hittat till byn och när man ser dem vandra runt, påminner de inte lite om vilsna turister första dagen på det främmande resmålet. Hur ska man uppföra sig? Hur hittar man runt? Hur smälter man in? Som på alla nya platser är ett bra tips att studera den befintliga lokalbefolkningen noga och lära sig sedvänjor och traditioner, hur udda de än verkar. Det innebär att ska man blir riktig Höjabo behöver man klara ett antal utmaningar. Man måste till exempel veta att Kattarumpan inte är en namngiven del på ett fyrfota djur utan en äng, en Bockaklädning är omöjligt att genomföra med mindre än 1,6 promille i blodet – verkar det som. Pildammsvägen leder inte till en park i Malmö och det bor ingen kantor på Klockarebacken. Har man finskt påbrå heter man ALTID Esa och Lådbilsrally är detsamma som forna tiders tornérspel – med skillnad att tornérspelen var mindre blodiga. I motsats till andra delar av Ängelholm ställs det dock inte några större materiella krav för att bo i Höja. Man bör dock ha TRE barn, TVÅ bilar, samt ETT dåligt luktsinne – åtminstone de senaste dagarna. Har man detta, klarar man sig långt. Om inte, kan man alltid helgardera med att skaffa sig hund. Den som färdades genom byn en sen kväll för några år sedan, behövde bara hålla uppsikt efter lite katter, hästar och någon lätt vinglande Höjabo. Svänger man i dag ner vid kyrkan är sannolikheten att INTE möta en hundägare – oavsett klockslag ungefär lika stor som att vinna högsta vinsten på Lotto, Keno, V75 och syföreningens Julauktion – samma dag! Och har man mot all förmodan nästan klarat sig hela byavägen, kan man lugnt räkna med att hitta ett koppel vid Ellenbergavägen med en hund i ena änden och Anders Månsson i den andra. Det är blandningen av klokskap och galenskap tillsammans med ett stort varmt hjärta som gör vår by, till den vackraste i Ängelholm, ja hela nordvästra Skåne, kanske även Sverige och varför inte. Vackrast i hela världen. Åtminstone en kväll som denna. Valborgsmässoafton 2011. Därför ett stor leve för Höja, för Våren och för kungen.
Anders Möller talar